Hotet från ovan.

Intressant vecka.
Träffat mycket folk och haft mycket trevligt.
Nykter och lugn midsommar (en öl till käket räknas FAN inte på midsommar!)

Sen så var det ju fågelincidenten.
Me and J hade tagit en promenad till ICA i stan.
Går sakta tillbaka till honom, njuter av den friska luften och de vackra träden.

Längre fram på gatan ser vi två små luddiga bollar.
Vi kommer ett par meter närmare och ser att det är två små måsungar.
Ungefär nu simultan-"Aww":ar vi. Så små, duniga och söta.
Inte alls hemska och vidriga som sina föräldrar.
Föräldrar som sitter på ett hustak alldeles bredvid och tycker att vi är
alldeles för nära deras små barn.

Detta går inte för sig och det ena flygande kräket förvandlas till en livsfarlig projektil och
siktar mot mitt huvud. Jag måste kasta mig ner, med armen över huvudet och ansiktet
för att inte permanent mista synen. Vi snubblar oss fram i 120. Med fågeljäveln insiktandes på nytt.
Försöker riva av oss ögonen och håret.
Vi flyr.
Springer för våra liv.
Fåglen sitter på ett tak och kastar långa blickar fyllda av hat mot vårt håll.
Fy för i helvete.
Numera tar vi en annan väg.


Instant bitterhet.

Jag har inte varit såhär bitter på länge.
Jag önskar en gång, på riktigt, att det här var en anonym blogg.
Så att jag kunnat vräka ur mig allt som jag vill vräka ur mig.
Berätta om allt som tynger mig, men det kan jag inte.
Om jag skulle göra det nu så skulle ni som läser få reda på sanningen om allt.
Inte att jag ljuger.
Jag väljer bara att låta bli att visa några av mina sidor för vissa av er.
Det här inlägget kommer inte att vara sammanhängande på något vis.
För att jag utelämnar det viktiga.

En sak har jag kommit fram till.
En sak som har legat till grund för mycket smärta och huvudbry.
Jag tilltalar "folks" lägsta sidor.
Jag tilltalar "folk" där det spelar som minst roll.

När "folket" kommer på det, så är det slut på det roliga.

Det här har jag inte förstått förräns nu.