Lantliv
Varit i faderns omvårdad i snart en vecka.
Distans till Skellhell och dess invånare var välbehövt,
vilket jag kände på mig redan innan jag drog.
Ska vara här i några dagar till, känna efter lite själv när jag vill åka hem.
Jag har så sakta börjat bearbeta det faktum att jag är utan karl nu,
med hjälp av människor i alla möjliga jävla former.
Det enda som är jävligt jobbigt är att så fort jag vaknar på
morgonen, forfarande vänder på mig för att se om han är vaken och ligger där bredvid mig.
Under tiden jag spenderat här so far, så har jag tagit det jävligt passivt.
Det enda som varit något sånär 'upprörande' var samtalet jag fick.
Så hysteriskt roligt att bli så smickrad.
En polare i manlig form ringde och ville berätta att han lämnat sin tjej,
för att han ville vara med mig istället. Jag vill inte veta av honom på det sättet.
Men en sjujävla egoboost.
Lite läskigt också med tanke på meddelandet jag fick i en lyckokaka.
You're doing it wrong.
Breakup - I'm doing it wrong.
Jag har inte hanterat det här på bästa sätt precis.
Hälften av kvällarna som passerat sen han bad mig gå har jag spenderat
så full att jag knappast kunnat stå.
Det har på sitt sätt varit skönt, inte ligga vaken och fundera.
Utan bara kunna glida avslappnad och lugn in i dimman.
Men i fredags gick det åt helvete. Vet inte vad vi tänkte när vi diskuterade att gå på Calles.
Dit han alltid går. Naturligtvis var han där. Det blev livat, gråt och tandagnisslan.
Så för att hantera det var jag onykter igårkväll också.
Kvällen blev betydligt bättre än föregående, men det är fel väg att gå.
Jag måste på mitt eget nyktra sätt lösa upp mina negativa tankar,
förmana mig själv att det är bättre såhär. Det går dåligt. Det kommer gå dåligt.
Som tur är försvinner jag strax. Blir borta ett tag.
Tar en mental semester och ber allt fanskap i livet att dra åt helvete.
Många mil bort, ute på landet, i en liten stuga, ska jag försöka finna sinnesro.
I övrigt försöker jag återknyta kontaker som varit nära att lösas upp.
Jag hörde av mig till min gamla bästis som blev eld och lågor över att ses.
Min gamla lillasyster ska kika förbi någon dag.
Jag ska fixa det här.
Kan du inte hantera mig när jag är som värst,
så förtjänar du mig inte när jag är som bäst.
Updates kommer.
Jag har inte hanterat det här på bästa sätt precis.
Hälften av kvällarna som passerat sen han bad mig gå har jag spenderat
så full att jag knappast kunnat stå.
Det har på sitt sätt varit skönt, inte ligga vaken och fundera.
Utan bara kunna glida avslappnad och lugn in i dimman.
Men i fredags gick det åt helvete. Vet inte vad vi tänkte när vi diskuterade att gå på Calles.
Dit han alltid går. Naturligtvis var han där. Det blev livat, gråt och tandagnisslan.
Så för att hantera det var jag onykter igårkväll också.
Kvällen blev betydligt bättre än föregående, men det är fel väg att gå.
Jag måste på mitt eget nyktra sätt lösa upp mina negativa tankar,
förmana mig själv att det är bättre såhär. Det går dåligt. Det kommer gå dåligt.
Som tur är försvinner jag strax. Blir borta ett tag.
Tar en mental semester och ber allt fanskap i livet att dra åt helvete.
Många mil bort, ute på landet, i en liten stuga, ska jag försöka finna sinnesro.
I övrigt försöker jag återknyta kontaker som varit nära att lösas upp.
Jag hörde av mig till min gamla bästis som blev eld och lågor över att ses.
Min gamla lillasyster ska kika förbi någon dag.
Jag ska fixa det här.
Kan du inte hantera mig när jag är som värst,
så förtjänar du mig inte när jag är som bäst.
Updates kommer.
Jag gjorde det.
Som Scar till slut väste i Lejonkungen.
Han erkände att det var han, i slutet fick han sitt straff.
Idag är det jag som är Scar.
Det är jag som ska sona mina brott.
Jag förstörde det bästa jag hade och mitt straff är att lida.
Johan fick till slut nog, det skulle jag också ha fått.
Jag bor hos R och A tills de anser att jag mår bra nog,
tills jag är kapabel att vara ensam utan att bryta ihop.
Har haft min fair share av sammanbrott nu.
Känner mig fruktansvärt avbruten och vilsen,
så mycket vi planerat och pratat om.
Så mycket vi skulle göra.
Det otrevliga, osäkra och dräpande tog död på det fina.
Ångesten äter upp mig, jag vet vad jag gjorde och hur jag ska få ordning.
Det sägs att man ska ha hopp, men jag är inte hoppfull.
Jag bad om syndernas förlåtelse, men jag fick avslag.
Han erkände att det var han, i slutet fick han sitt straff.
Idag är det jag som är Scar.
Det är jag som ska sona mina brott.
Jag förstörde det bästa jag hade och mitt straff är att lida.
Johan fick till slut nog, det skulle jag också ha fått.
Jag bor hos R och A tills de anser att jag mår bra nog,
tills jag är kapabel att vara ensam utan att bryta ihop.
Har haft min fair share av sammanbrott nu.
Känner mig fruktansvärt avbruten och vilsen,
så mycket vi planerat och pratat om.
Så mycket vi skulle göra.
Det otrevliga, osäkra och dräpande tog död på det fina.
Ångesten äter upp mig, jag vet vad jag gjorde och hur jag ska få ordning.
Det sägs att man ska ha hopp, men jag är inte hoppfull.
Jag bad om syndernas förlåtelse, men jag fick avslag.
