RabidRonja

Det finns fina människor överallt.
Jag spenderar många timmar på forumet Flashback,
som hamnade i strålkastarljuset för ett tag sen pga ett direktsänt självmord.
Avskyvärt. Jag har pratat med folk som faktiskt berättat att de satt och tittade på det.
För nöjes skull.
Idioter. Imbeciller. Mindre värda människor.

Det finns en hel del dårar på det där bygget som kallas Flashback.
Nazister, missbrukare, grovt-våld-förespråkare, folk med störda fetischer osv.
Sen så får man hopp om mänskligheten.
En till synes menlös snubbe tar hand om en katt som ingen vill ha,
en katt som har en dödsdom hängande över sig.
Han tar hand om detta liv och svär på att ge katten sitt allt.
Bara för den skulle få leva.

Ett av få guldkorn man kan hitta.
Å andra sidan så skulle jag inte alls bli lika rörd om det handlade om en hund.
Jag har inte mycket till övers för sådana störiga, illaluktande varelser.
Som de flesta fruntimmer tycker jag om katter. De är mer som oss brudar.
Eller ja, som brudar bör vara. Självständiga, intelligenta och med rejäl personlighet.

Bahh. Jag har blivit så lättrörd. Sabla hormonstormar.
Såhär känslosamt får inte ett inlägg bli.
Slänger med en bild för att ändra stämningen.