It can grow from the last grain.
Hela sommaren har gått nu.
Sitter i min lägenhet och fryser. Fönstret öppet, som alltid.
Mest för ljuden som kommer utifrån, inte för kylan.
Jag hatar tystnad.
Tystnad. Över en hel jävla månad av tystnad blev det.
Sen kunde jag inte vara tyst längre. Inte han heller.
Det var så skönt, förlösande och avslappnande att prata med varandra igen.
Jag hade börjat vänja mig vid hur det känns att klara sig ensam.
Just när jag vant mig och börjat tycka om att spendera tid ensam,
så kommer genombrottet. Hela tiden kändes det som att något fattades mig.
Vi spenderar tid med varandra nu. Ett par dagar i veckan.
Folk, vänner och bekanta kommer med näsan och ska lägga den i blöt.
Alla möjliga jävla kommentarer, frågor och funderingar kommer.
Det övergår mitt förstånd hur det kan vara något som nån annan har med att göra.
Vi var småhemliga i början, för att undvika blickarna och de undrande frågorna.
Det gick åt helvete att vara sneaky, nu är det mer eller mindre out in the open.
Han försöker fortfarande vara diskret.
För att vara helt ärlig så vet jag inte vad vi håller på med.
Men vad det än är så känns det ganska så bra.
Så länge det känns så, så kommer jag inte sluta.
Ska försöka skriva mer här, annars sprängs huvudet av tankar och funderingar.
Kommentarer
Postat av: Åsa
Känner igen mig!
Trackback