RabidRonja

Sedan tidig ålder var sporten något för mig att förakta.
Den var ett nödvändigt ont i och med skolgymnastiken.
Jag ansträngde mig aldrig speciellt mycket och omdömena blev därefter.
Jag var en tjock liten unge.
Dömd på förhand att misslyckas med utsvävningar inom sport.
Jag minns att jag gick på en fotbollsträning hos den lokala klubben.
Jag slutade på en gång. Laget bestod mest av elaka fittor.

Varje år, vid Maj, inträffade Ishockey-VM.
Familjen satt runt mig och skrek som blådårar.
Jag hajade aldrig grejen. En hoper grobianer som halkade omkring på
slipad metall på isen och jagade efter en liten svart gummitrissa.

Gymnasiet kom.
Skolgympan lyckades jag för det mesta ducka.
Ibland trillade man dit, man fick en basketboll i händerna och uppmanades att spela.
Jag tyckte det sög, men visade faktiskt viss fallenhet.

Gymnasiet tog slut. Arbetslösheten tog vid.
Jag träffade O. Som visade sig ha en familj som bestod av hängivna SAIK-supporters.
Jag blev mer eller mindre tvingad att se ett stort antal matcher.
Utan att tänka på det så blev jag mer och mer insatt.

Idag sitter jag och gormar och svär så att folk på främsta bänkraden får
mitt dräggel i nacken. Jag ormar mig i stolen, kvider när pucken glider utanför stolpen.
Reser mig upp i ren euforisk lycka när trissan trillar in i nätet.

Det var först idag som jag insåg det.
När jag något modfälld såg att SAIK inte lyckats vinna.
Jag blev rent nedstämd.
Jag som lovat mig själv att inte låta något tämligen obetydligt påverka mig så mycket.
Men det gör det.
Ny match på Söndag och jag kan knappast vänta. Inte bärga mig.
Sport har aldrig intresserat så mycket som nu. Aldrig varit roligare att uppleva.
Nu är det som det är. Att hjärtat i sanning är Svart och Gult.